Så fort kopplet stryks från den finska spetsen Sörlidbäckens Metso sätter han av i full galopp efter den snötäckta tallheden. Klockan är strax efter tolv en tidig morgon i oktober och solens strålar börjar värma efter nattens minusgrader. Nu är temperaturen strax över nollan och det blåser ett par sekundmeter.
Att jaga med trädskällare innebär sådan frihet. Möjligheten till fantastisk jakt är nästintill obegränsad och du slipper anpassa dig till andra – det är bara du och hunden.
Hur jag fick för mig att börja jaga med trädskällare minns jag inte riktigt. Jag bestämde mig för att skaffa en hund efter att ha jagat älg och sjöfågel ett par år, men hade aldrig ens provat på jakten med trädskällare. Min första hund norrbottenspetsen Saxälvens Tazz, eller Sigge som han heter hos oss, jagar fortfarande och är nu åtta år. Sedan två och ett halvt år har vi också den finska spetsen Metso som är med denna dag. Metso söker ut stort, normalsöken ligger mellan 400 och 800 meter, men när vi som idag jagar på tallhedar kan han ligga uppemot en kilometer. Jag trivs med att ha en hund som söker fort och stort, det gör att man kan jaga större områden och kan gå på själv utan att behöva vänta på att hunden ska söka. När man dessutom gärna går i urskog är det långt mellan fåglarna.
Snirkliga spår
De senaste veckorna har det gått tungt att jaga i dessa marker. När jag talat med vänner som jagar med trädskällare vittnar även de om att de haft svårigheter att hitta fågel och områden som normalt bjuder på många fågelkontakter har varit nästintill tomma. Dessutom har fåglarna varit väldigt otrygga och suttit dåligt för hunden i de senaste veckornas kyla.
Att vi styrt oss ut idag beror på att det lovats ett större snöfall under den kommande helgen och det finns en överhängande risk att jaktsäsongen är är över. Det tunna snötäcke som ligger nu innebär däremot inget hinder för Metso när han kryssar fram i den glesa barrskogen. Efter drygt två veckor med kallt väder och skarpt i backen välkomnar jag snön som är skonsam mot hundens tassar och dämpar ljuden vid ansmygning. På pejlen ser jag hur Metso verkar rota i en löpa. Jag har hunnit drygt en kilometer från bilen och har försökt gå fort för att komma en bit in från den lilla skogsvägen. När spåren på pejlen rör sig snirkligt över en mindre yta betyder det i regel att han snart kommer hitta fågel. Även denna gång verkar det stämma då ett par trevande skall ljuder genom skogen och snart hörs taktfasta skall ungefär en halvkilometer bort. På pejlen ser jag inte något ingångsspår från upptag till skallträd, så mest troligt har han hittat en fågel som sitter i ett träd.
Försiktighet och tålamod
Jag har knappt börjat gå förrän jag inser att solen kommer att lysa mig rakt i ögonen om jag kommer in mot trädet från det håll där jag står för stunden. Att hitta en fågel i ett träd är tillräckligt svårt även om man inte har solen i ögonen, så ansmygningen inleds med att gå en lång båge ut åt vänster för att komma in från ett annat håll.
Ungefär två hundra meter från trädet lämnar jag ryggsäcken och gör en waypoint-markering i pejlen. Föret är lite ojämnt. I de skuggigare partierna under träd är snön spröd och lite isig. Varje fotisättning är viktig när avståndet krymper. Den glesa tallheden är svår att smyga i och kräver tålamod och försiktighet.
Oförsiktig sidoförflyttning
När du smyger på fågel är sidoförflyttningar det mest förbjudna. Under ansmygning är det klokt att om möjligt ta ut din riktning till skallträdet och se till att lägga träd mellan dig och trädet du smyger mot. Med träd mellan minskar man risken att fågeln ser dig. Personligen anser jag att pejlen är ovärderlig vid ansmygning. Genom att titta på pejlen kan du avgöra från vilket håll hunden kom mot trädet. Hunden kommer med absolut största sannolikhet att ha sprungit efter fågeln och du kan då veta på vilken sida av trädet fågeln kommer att sitta. Dessutom är det väldigt troligt att det kommer att finnas en öppning från just det hållet då fågeln kunde flyga in. När jag är inne på ca 80 meter ser jag hunden. Han skäller upp i en tall, men jag kan inte få en tydlig bild i handkikaren då kronan är skymd av andra tallar. Jag backar ut och går längre till höger, men plötsligt är den där oförsiktiga sidoförflyttningen ett faktum. Jag hör aldrig hur fågeln flyger, men hunden tystnar och sätter iväg i full fart. Efter någon minut kommer hunden tillbaka och skäller lite trevande upp mot trädkronan. Med kikaren spanar jag av trädet. Med mycket tur var det en fågel som satt i trädet intill som flög, men efter någon minuts spanande med handkikaren är det bara att konstatera nederlaget och ropa med sig hunden och leta upp ryggsäcken för att jaga sig vidare uppöver heden.
Orrhönans ovilja att bli skjuten
Vi viker av uppöver och Metso söker på fint. Efter bara en kvart hör jag ett par snabba skall drygt trehundra meter från höger och strax efter kommer en orrhöna som skjuten ur en kanon. Hon flyger en bit över trädtopparna och verkar inte ha några planer på att slå fast inom den närmsta kilometern. Även Metso verkar ha uppfattat orrhönans ovilja att bli skjuten just idag och söker vidare. I ett skuggigt parti invid en grupp träd och inväntar jag att Metso ska komma in på från sökturen. Kylan börjar göra sig påmind efter att svettats en del och kaffet i ryggsäcken känns lockande. Att stanna öppet kan innebära att man missar en chans. Även om det inte är ofta händer att fågeln slår fast inom synhåll och skottchansen infinner sig så fort hunden kommer in och börjar skälla. Står du öppet en sådan gång är risken stor att fågeln upptäcker dig, vinklar och fortsätter sin flygtur en bra bit. Efter en stunds väntan tar jag upp pejlen för att se vad Metso jobbar med. På skärmen snirklar sig hans spår som ett trassel och jag förstår att han hittat en ny löpa. Tankarna på att byta underställströja och dricka en kopp kaffe slås snabbt ur huvudet när jag på skärmen följer hundens sökarbete drygt 400 meter bort.
Sökning gren för gren
Efter vad som framstår som en evighet börjar skallen eka genom skogen. Det är ingen brådska med ett sådant avstånd. Det är bättre att låta det ta sin tid än att stressa in när jag styr mina steg över den steniga heden. Med drygt 200 meter kvar till Metso blir stegen försiktigare och i snön ser jag nu de snirkliga spåren från tjäderns löpa. Med 130 meter kvar till Metso smyger jag försiktigt över ett svagt krön. I skydd av ett par stammar använder jag kikaren för att åtminstone försöka se hunden. Av hans skall kan jag tydligt urskilja att han står vänd mot mig, men kan inte se hunden. Att då försöka hitta en fågel utan att ens veta vilket träd han skäller på är lönlöst. Sakta backar jag ut och använder pejlen för att se från vilket håll hunden kom in. Med ett par hundra meter mellan mig och hunden smyger jag ner för att komma in på hundens bakspår mot trädet. I dessa glesa tallskogar är 200 meter ingen garanti för att inte röjas vid förflyttning. En vaksam fågel som sitter högt kan se på långt håll i den glesa skogen. Men den här gången verkar det gå vägen. Hunden har redan skällt i över en halvtimme. Nu ligger jag bara femtio meter bakom Metso och jag kan se hans svans vifta i takt med skallen. Han flyttar sig närmare stammen och med handkikaren letas trädet genom systematiskt. Flera gånger vandrar blicken gren för gren utan att någon fågel syns till. Metso vänder sig om ett par gånger och jag kan inte tolka om han söker stöd hos mig eller om han undrar varför jag inte skjuter. I huvudet börjar jag fundera på om han skäller falskt, men med skalltid på bortåt trekvart skulle vittringen från en fågel som flugit börjat avta och Metso skulle inte skälla så envist mot samma träd, utan söka sig runt för att se om vittringen är starkare i något annat träd. Det måste alltså finnas en fågel.
Gammeltuppen
Med handkikaren börjar sökandet intensifieras mot de mörkare partierna i tallen. Rakt ovanför Metso börjar en tjäder avteckna sig ju längre jag tittar. Det som avslöjar den är de långa stjärtfjädrarnas silhuett. Försiktigt lyfter smyger jag upp geväret, för spänntangenten framåt samtidigt som jag försöker hålla hårkorset stilla i höjd med vart vingknogen måste vara. Sakta kramas avtryckaren på kipplaufen och skottet brinner av och en ordentlig tupp rasar ner och möts omedelbart av en finnspets som flyger på den. Säsongens kanske sista jakt får avslutas med en fin gammeltupp och jag kunde inte vara nöjdare över att få belöna hundens fina arbete.
Utrustning
Som all annan jakt är det sällan utrustningen som kommer vara avgörande för dina framgångar i skogen, men det går inte att komma ifrån att det är väldigt kul med grejer. Som nämns i texten i skildringen av min senaste jaktdag så tycker jag att pejl och handkikare är två ovärderliga redskap i jakten. Som handkikare använder jag Swarovski CL 8x30 och är väldigt nöjd. Många lägger pengar på ett fint kikarsikte, men snålar in på handkikaren. Om jag skulle välja säger jag att handkikaren är viktigare. Det är med den du upptäcker viltet, när du väl vet var fågeln sitter är det enkelt att hitta den med kikarsiktet. När det kommer till vapen är detta det oändliga diskussionsämnet. Det talas om så många kalibrar och custombyggen. Själv använder jag en Blaser K95 i kaliber 6 mm Norma BR där jag laddar ner ammunitionen för att få lägre utgångshastighet för att minska köttförstöringen. Det man ska undvika är snabba kalibrar då det ofta leder till onödig sprängning i fågeln. Många duktiga jägare använder .22 winchester magnum. I klädväg ska man tänka på att tjädern har färgseende och därför kommer de populära älgjaktställen med varselkamouflage inte att vara särskilt lyckade. Kom ihåg att skaffa något som hjälper att dölja ansiktet och händerna.
Text & Foto: Malte Bejstam