Ett telefonsamtal om en tagen lama förändrar allt. Plötsligt är teorin slut och allvaret börjar. I de kanadensiska skogarna, täta granpartier och ekande ståndskall, utspelar sig ett jaktäventyr som inte bara handlar om troféer – utan om ansvar, skickliga hundar och ögonblicket då tiden står helt stilla.
Kvällen innan avresa har alltid en speciell tyngd. Väskorna står färdigpackade vid dörren, eller åtminstone tillräckligt färdigpackade för att man ska kunna lura sig själv att allt är under kontroll, samtidigt som tankarna envist fortsätter att mala: har jag verkligen fått med mig allt och varför känns det som att jag både packat för lite och för mycket på samma gång?
Det är en blandning av förväntan och ett svagt inre kaos, men till slut tar tröttheten över och jag somnar, med bilder av snötäckta berg och hundar i arbete som sakta tar form i bakhuvudet.
Morgonen bryter av på ett sätt som nästan känns komiskt i kontrast till det som väntar. Dottern väcker mig och vill se Frost igen och där sitter jag, mitt i det mest vardagliga som finns, samtidigt som jag vet att jag om några timmar är på väg mot en av de största jaktupplevelserna i mitt liv.
Efter frukost med familjen och de där sista momenten som alltid tar längre tid än man tror, hämtar jag Ivory från hundgården. Hon behöver ingen lång stund för att förstå att något är på gång. Tempot, blicken, energin – allt förändras, och det är som att hon läser av situationen bättre än någon annan.
Halabalan Ivory, två år gammal, American Foxhound, med många timmar på räv och några försök på lodjur hemma i Sverige, står nu inför något helt annat. Och jag med henne.
När bilen rullar iväg efter ett långt och lite tyngre hejdå än vanligt, så är det inte bara en resa som börjar – det är ett kapitel i livet.
Resan mot Kanada
Resan upp till Alta blir första steget bort från det invanda. Hos Thore Jansen väntar det som alltid gör att man landar direkt, värme, mat, historier och ett glas whiskey som binder ihop kvällen och påminner om varför man gör sådana här resor från första början.
Men det är också där någonstans som resan på riktigt börjar ta form.
Flyget nästa dag kantas av det som nästan hör till förseningar, snöoväder och strul med utrustning. En hundbur som gått sönder, väntan, ombokningar, nya lösningar.
Samtidigt anländer Jens med plotthunden Sand, som ska tillbaka till sin uppfödare i Kanada, och plötsligt är vi fler, mer utrustning, mer logistik och ännu ett lager i det som redan är ett ganska omfattande projekt.
Det är först när vi, efter några timmars sömn i Oslo, återigen står på flygplatsen och checkar in hundarna som allt börjar kännas på riktigt.
Flygningen över Atlanten
Flygningen över till Vancouver är lång nog för att man ska hinna tänka igenom det mesta och lite till. För någon som inte gärna sitter still blir det en prövning, men samtidigt finns det något nästan meditativt i att inte kunna göra annat än att vänta.
När planet till slut bryter igenom molntäcket över Rocky Mountains och landskapet öppnar upp sig under oss, så förändras något. Det går inte riktigt att sätta fingret på, men känslan är tydlig – det här är något annat.
Väl på marken går det mesta enligt plan, med ett undantag som snabbt blir ett irritationsmoment: mitt bagage har inte kommit fram. Flygbolaget lovar att leverera det dagen efter, och även om det inte är optimalt så är det inget som stoppar oss.
Vi hämtar bilen och lämnar Vancouver bakom oss.
Vägen norrut där allt skiftar
Det är först när stadstrafiken försvinner i backspegeln som Kanada börjar visa sitt riktiga ansikte. Vägarna blir glesare, avstånden längre och landskapet mer öppet, samtidigt som tempot i bilen sjunker och samtalen blir lugnare.
Mil efter mil rullar förbi genom British Columbia, och någonstans längs vägen möter vi Steve Mohr för att lämna tillbaka Sand. Ett snabbt stopp som ändå hinner rymma både kaffe, jaktsnack och en påminnelse om hur liten jaktvärlden faktiskt är.
När vi till slut når fram till Joanne och Andy mitt i natten är det med en kropp som är trött, men ett huvud som fortfarande är fullt av intryck. De möter oss i dörren med en självklar gästfrihet som direkt sätter tonen för resten av vistelsen.
Jakten börjar på riktigt
Det dröjer inte länge innan teorin övergår i praktik.
Ett samtal kommer in – en puma har tagit en lama hos en bonde i närheten. Situationen är allvarlig på ett sätt som gör att det inte handlar om ”om” vi ska jaga, utan ”hur snabbt” vi kan vara på plats.
Vi åker dit direkt. Platsen är tydlig – bytet är nedgrävt, klassiskt kattbeteende – men puman har inte varit tillbaka under natten. Beslutet blir att avvakta. Kommer Den tillbaka så fungerar det så att antingen jagar vi den eller så hade myndigheterna tagit hand om det.
När snön sedan faller under natten vet vi att nästa dag kan bli avgörande.
Det är något speciellt med morgnar där man vet att förutsättningarna är rätt.
Snön är färsk, luften klar, och när vi släpper hundarna dröjer det inte länge innan arbetet börjar. Spåren finns där, tydliga, och snart hörs det där första upptaget som får pulsen att stiga.
Första jaktdagen
Ivory arbetar tillsammans med de andra hundarna i ett tempo som visar att hon förstår uppgiften, trots att miljön är ny. Det blir långa sträckor, snäva svängar och ett arbete som pendlar mellan kontroll och kaos – precis som det ska vara när det är katt i rörelse.
När ståndskallet till slut kommer efter att puman snurrat runt i tät contortaskog i nästan två timmar. Vi tar oss fram genom tät skog med hjärtat lite högre upp i bröstet, så är förväntan total.
När vi kommer fram markerar båda vid ett träd – men vi ser ingen katt.
Vi ringar området och hittar ett utspår där katten hoppat ner och fortsatt vidare. Hundarna sätts på spåret igen.
Efter 800 meter stannar de upp igen i ett tätt granparti. Men varken vi eller hundarna lyckas lokalisera katten, så vi avbryter jakten för dagen.
Puman kommer tillbaka
Under natten har det snöat lite igen och puman har varit tillbaka under natten.
Thore går upp och ska inspektera medan vi andra väntar vid bilarna. Det är fortfarande mörkt och han tar med sig en ficklampa.
När han kommer tillbaka är han märkbart uppjagad.
Puman var där.
Hundarna släpps
Eftersom puman har varit tillbaka vid bytet under natten, finns det nu inga tveksamheter kvar. Vi släpper hundarna och får snabbt ett arbete som utvecklar sig i rätt riktning.
Det går fort, nästan för fort, och när hundarna börjar samla sig på en plats vet man att det är nära.
Uppe i trädet
När vi tar oss upp över en ås ser vi först Spike och Ivory stå och skälla, för att sedan stanna upp. Där sitter puman, tio meter upp i en stor gran. Då stannar tiden en kort stund.
Jag tar mig dit samtidigt som Thore fortsätter kontrollera området där den tredje hunden står – ifall det skulle vara två katter.
Beslutet
Vi kopplar hundarna för att könsbestämma katten. Normalt skjuter man inte honor eftersom de kan ha ungar när som helst under året.
Men detta är ett specialfall.
Puman har tagit boskap bara 60 meter från bondens hus – och han har små barn.
Efter att ha pratat med Ken och eftersom vi inte sett några spår efter ungar tas ett beslut som inte är okomplicerat, men nödvändigt. Situationen med boskap nära bebyggelse gör att det inte längre bara handlar om jakt, utan om ansvar.
Skottet
När jag får en öppning genom grenverket och lägger an finns det inget utrymme för tvekan.
Skottet bryter tystnaden.
Katten faller, försvinner ner genom terrängen, och vi följer efter. Blodspåret är tydligt, och när vi hittar den är det uppenbart att träffen tagit rätt. Ett snabbt avslut, respektfullt och kontrollerat.
En dröm som blev verklighet
Sedan kommer stillheten.
Det som stannar kvar
Det är först efteråt som allt landar.
Inte bara jakten i sig, utan helheten – resan, människorna, hundarna, miljön. Att få uppleva det tillsammans med sin egen hund, i en miljö som ställer helt andra krav än hemma, är något som sätter sig djupare än man tror.
Känslorna i det ögonblicket är svåra att beskriva.
Mer jakt och träning
Under dagarna som följer jagar vi vidare, och varje dag tillför något nytt. Fler spår, fler situationer, fler lärdomar – både för mig och för hundarna.
Jag såg fler lodjursspår än jag tidigare gjort under hela mitt liv.
Bättre träning än så kan man knappast ge en unghund.
Hemresan – och det som inte lämnar en
När vi till slut lämnar Kanada bakom oss och skinnen skickas för montering, så känns det inte som ett avslut, utan mer som att man stänger ett kapitel som man vet att man kommer återvända till – om inte fysiskt, så i minnet.
Idag står både puman och lodjuret monterade hos oss på Fritid & Vildmark i Piteå, som en påminnelse om vad som faktiskt hände där borta.
Sista kvällen, liggande i ett badkar med kroppen tung av två veckors jakt, är det en tanke som fastnar:
Man får inte hur många sådana här chanser som helst.
Och ibland gäller det bara att ta dem. Så vänta inte – för imorgon kanske aldrig kommer.
En jaktresa handlar om så mycket mer än själva jakten.
Det handlar om människorna man möter, hundarna man delar upplevelsen med, platserna man får se och de minnen som följer med hem.
Den här resan till Kanada blev ett sådant minne – ett kapitel som kommer att finnas kvar långt efter att spåren i snön har försvunnit.
/ Christopher Wackfelt
