Att fälla sitt första vildsvin.
Som nybliven jägare har man många drömmar, man har många "första" att bocka av och många timmar att spendera i skogen innan man kan kalla sig erfaren eller kunnig. Man har förhoppningsvis många lärovilliga människor runt om sig som gör resan lättare men det är fortfarande stora steg att ta när man är ny i en hobby, oavsett om det gäller jakt, fiske eller fotboll.
Andra veckan i maj rullade bilen från norrbotten, 120mil skulle avverkas och några nöjesstopp skulle det bli på vägen, det var ju ändå semester. Allt var noga förberett, bössorna minituöst inskjutna, all utrustning testad och vi som jägare hade tränat gediget för att skyttet skulle vara perfekt. Förutsättningarna var goda, nästan perfekta, på plats visste vi att åtelmaterial fanns, markägare hade observerat stora antal djur och skadorna på marken var bevis nog. Jag hade fått höra att chanserna var otroligt stora och att jag med största sannolikhet skulle få skjuta mitt första vildsvin, men såklart som med all jakt, inget är förutbestämd. Men förhoppningarna var självklart skyhöga.
I en liten by utanför Arboga ligger markerna, ett fantastiskt lummigt, grönskande område där åkrarna stäcker sig långa och lövskogarna täta runtomkring, i princip varje gård man passerar är en jordbruksfastighet, det står traktorer och utrustning på varje uppfart och intill dom stora husen breder sig välskötta och älskade åkrar, vid den här tiden precis harvade och även om vi passerar sent på kvällen så är bonden ute och jobbar. En stor kontrast till Piteå andra veckan i Maj där snön fortfarande låg djup och minusgraderna hotade om nätterna. Att då kliva ur bilen 22.00 på kvällen och mötas av ljumna sommarbrisar och en brinnande solnedgång är ett sånt där minne som kommer etsa sig fast.
Efter två första dagar med förberedelser, rensning av sly runt pass och påfyllning av åtelmaterial var det dags att ge sig ut andra kvällen. Med några timmars taktiksömn i kroppen rullade vi ner till parkeringen 22.30 och smyger tyst ut ur bilen, med bössorna på ryggen begav vi oss sakta ner mot passen. Vi stannar då och då och pejlar med det termiska siktet, dovhjortar ,rådjur, rävar och harar rör sig överallt över marken och man förundras över hur djurlivet vaknar till så fort solen börjar krypa ner över horisonten och hur vi inte kan se dom med blotta ögat, hade vi inte haft det termiska hade vi aldrig märkt av dom. Ikväll skulle vi sprida ut oss för att täcka större del av marken, pulsen var påtaglig och tankarna var spridda, att vara ensam i skogen är inte något jag någonsin tyckt varit jobbigt, men tanken på att sitta vid en åkerkant som ofta besöks av vildsvin var faktiskt lite otäck. 23.00 har alla kommit fram till passen och vi ger signal över radion att bössorna är laddade, vi hade som mål att jaga fram till 04.00 då skulle vi avbryta jakten för att mötas vid en liten närliggande sjö och äta frukost i soluppgången.
De första timmarna är tyst och mörk, en tjock dimma smyger sig ner längs åkern och med den kom isande vindar, jo nog var det bara maj här nere också även om temperaturen på dagen låg runt 25 grader visade inte termometern mer än 8 under natten och dom bitande vindarna gjorde att det kändes ordentligt kyligt. Jag fyller på med varmt kaffe i kåsan för att försöka mota bort kylan och som alltid hjälper det, om än för att värma händer och hålla huvudet vaket.
Klockan hinner slå 03.00 och hoppet har nästan lagt sig, "bara" en timme kvar tills vi avbryter och börjar röra på oss mot en varm frukost och umgänge, jag ska ärligt erkänna att jag längtade, nu var jag ordentlligt frusen av att sitta still och inte ett djur hade visat sig på åkern, motivationen var inte så hög med andra ord. Men som med allt man ger sig in på, det är bara ihärdighet, tålamod och repetiotion som ger resultat så jag tuggade i mig lite salami och drack mitt kaffe i väntan på att klockan skulle slå 04.00.
Precis när jag ska fylla på kåsan en fjärde gång, skymtar jag något mörkt i slutet på åkern, en skugga som står still, eller rör den på sig? har den varit där hela tiden? Pulsen stiger och hoppet är genast tillbaka. Solen har fortfarande inte riktigt klivit upp över horisonten och på så långt håll är det omöjligt att urskilja med blotta ögat, jag lägger upp bössan mot axeln för att få en bättre bild, DIMMA, förba...de dimma, kikarsiktet är täckt i tjock imma som gör det omöjligt att se något, ner med bössan, rota fram putsduk ur fickan, gnugga. Nudå, upp med bössan mot axeln, eh nä bättre men ingen tydlig bild denna gång heller. Men det jag kan se är att den mörka lågställda skuggan rör på sig, och den rör sig mot mig. Jag signalerar på radion att jag mest troligt har gris på min åker men att den är på ett för långt håll för att jag ska våga skjuta, en erfaren skytt hade nog tagit skottet med klar sikt i kikarsiktet, men ensam på pass på första riktiga vildsvinsjakten vågar man inte chansa inte jag i alla fall.
Hjärtat skenar och jag lägger med ytterst skakiga händer ned bössan i knäet och försöker så snabbt och så tyst som möjligt rengöra kikarsiktet från imma. Upp med bössan en tredje gång, nu har solen precis nått horisonten och jag kan tydligt se den svarta skuggan på åkern, ljuset är åter och med det kommer självförtroendet tillbaka, alla signalement stämmer in, brunsvart, lågställd, ensam och rör sig med huvudet i marken. Det är en gris, vad jag tror en ensam ung liten galt som jobbar sig över åkern, och oroväckande snabbt. Men imman är fortfarande inte helt borta och sikten i kikarsiktet är inte helt klar, men det jag kan konstatera är att bara på den korta tid jag spenderat med bössan i knäet har galten hunnit över halva åkern och är nu bara 70m bort, med bössan mot axeln lägger jag putsduken mot objektivet en sista gång och lyckas få bort nog så mycket imma för att ha en tydlig bild. Galten rör sig bestämt rakt mot mig, pulsen är förmodligen uppe i 300, jag vet att jag har ett krondike mellan mig och galten och att djuret mest troligt inte har sett mig ännu, men just precis då kändes det som att han hade mig i sikte.
När galten är ungefär 40m från mig får jag en skolboks perfekt bredsida och efter ett djupt andetag tar jag skottet, galten rycker till och faller pladask. Det kunde inte ha gått bättre, med skakig röst meddelar jag över radion att jag har skjutit en gris och att den ligger på skottplatsen. Klockan är nu 03.22, vad som kändes som en halv evighet var inte mer än 20minuter.
Minutrarna efter skottet var mest en dimma, vi beslöt oss för att låta djuret ligga en stund och att vi skulle fortsätta jaga som planerat till 04.00 då galten var ensam och att det med stor sannolikhet kunde komma fler djur, inte för att jag kan påstå att jag var särskilt närvarande under den sista halvtimmen haha. När klockan slår 04.00 sluter mina jaktkamrater upp vid mitt pass och vi går tillsammans ut på åkern där djuret ligger och jo, nog var det allt en galt som låg där, en ung liten gris på ca 60kg perfekt på grillen tänker jag direkt. Skottet har gått precis som jag övat, genom bogblad och lungor och med det en direkt dödande träff men hjärtat intakt, det ska jag röka.
Lyckan är total, jag har lyckats med det vi kom hit för att göra, jag har skjutit mitt första vildsvin! Jag är fortfarande skakig men gratulationer och stöd från mitt sällskap ger en trygghet man inte ska ta för givet, att få dela dessa naturupplevelser och ett intresse med någon man håller kär är ovärdeligt, det är en guldkant på livet.
Som med all jakt så är skottet den minsta biten, nu återstår det stora jobbet, det fina djur som nu ska få mätta mig och mina nära är en lång väg från den rosa köttbit man annars köper i butiken, djuret ska passas, fraktas till bilen, tas hem, flås och styckas. Många timmars jobb om man som mig är oerfaren men gärna vill lära sig och göra jobbet själv, då är man tacksam för goda jaktkamrater och den gemenskap som jakten är.
Och nej, det blev aldrig någon frukost vid den lilla sjön, vi kastade i oss mackorna i bilen för innan galten var flådd och inhängd i kylrummet på gården där vi bodde 2mil från jaktmarken hade klockan slagit 06.30 och samtliga jägare var helt slut efter nattens jakt, vi stöp i säng.
Såhär två månader efter är planerna för nästa jaktresa redan igång, jag har lärt mig massor och intresset för jaktformen har bara växt sig starkare. Jaktveckan var lyckad och med oss hem fick vi två vildsvin som nu fyller frysen, min galt och en liten gylta som Anton fick skjuta sista kvällen, men det är en helt annan historia. Självklart har vi hedrat viltet som fällts genom att tillaga goda måltider, något som vi båda älskar att göra. Bland annat gjorde vi marinerade revbensjpäll i sous-vide som sedan fick sig en fin karameliserad yta på grillen, det serverade vi tillsammans med potatissallad och rostade grönsaker en varm försommarkväll hemma i Norrbotten.
Från skog till bord.
