Hur kommer det sig!
Att vara 11 år och få leukemi, ett återfall tre år senare och då en benmärgstransplantation som gav GVHD en autoimmun reaktion. En avstötningsreaktion mellan kropp och benmärg som gått igenom hela kroppen med följd att problem uppstått i leder, begränsad rörlighet, förlorad styrka, hud som fastnar i muskler och nästan obefintlig kondition mm.
Här kommer en berättelse om en grabb som är några år mer än tjugo idag och som kämpat sig igenom sådant som är näst intill helt ofattbart. Med egen vilja, pappas ihärdighet och familjens stöttningar så sitter Lars i år på älgpass och lyckats fälla sin första älg.
Är man uppväxt med en far som jagat mycket mer än vad man kan uttrycka som medel och förmodligen bytt bössor mer än nya skor inköpts genom åren. Då var det fullt naturligt att man skulle med ut redan när första egna stegen kunde tas.
Först och främst var det trädskällarjakten med Finnspets som gällde. För många ansedd som fågeljaktens exklusivaste form. Många av de minnen kring den tidiga jakten och skyttet är sådant som Lars far berättat och visat bilder under sjukdomsperioden. Missade mycket av skolarbetet under sjukdomsperioden men den norrbottniska geografin om platser, älvar, berg och myrar samt biologi om djur och natur ingick i våra dagliga samtal. De kunskaperna sitter kvar, berättar Lars.
Gamla minnen hos en ung grabb skapade bilder för framtiden
När Lars får frågan vad han kommer ihåg bäst och mest med jakten innan sjukdomen är de långa sträckor som han och hans far fick gå innan man kom fram till jaktområden i skogslandet som oftast var i anslutning till de norrbottniska fjällen. Kanske har avstånden blivit mycket längre idag än de var när man gick där i hasorna på far, säger Lars och småskrattar.
Jakttillfället och tjädern som Lars berättar som den första riktiga kontakten var i Årrenjarka när det var ett ståndskall en bit bort i en ravin som de på alla fyra sakta, sakta smyger fram emot då en tjäder släpper precis ovan för deras huvuden med resultatet att ett rop av förskräckelse kommer ut från mig och kort därefter upphör ståndskallet. Men Lars……. säger Lars Far och ler lite ansträngt.
Ett roligt minne kopplat till sjukdomen var när min far smugglade in en bössa som jag skulle ha när jag blev frisk och senare sin nya Kipplauf till mig på sjukhuset. Vilket varit vår lilla hemlighet under dessa år och även om det inte var så man skulle göra så gjordes allt detta enbart för att göra mig glad och att jag skulle ha något att se fram emot, berättar Lars vidare. Hunden var med flera gånger in på sjukhuset och det går inte förstå hur fantastiskt det kan var att få prata, klia hunden och få gensvar tillbaka.
Jägarexamen
Jägarexamen blev det Lars fyllt arton, då tiden innan det gått till att ta igen en del av de många missade lektioner som sjukdomen gett.
Vi fortsatte byta bössor men nu blev det sådana som jag skulle kunna använda utifrån de förutsättningar jag hade. Bygga om, montera benstöd, testa kikarsikten, vikter, kolvlängder mm, så att bössorna skulle passa mig och de skytte jag kunde göra. Handladdning blev ett kärt göromål för att få det lilla extra kring jakten och skyttet.
Lars återkommer flera gånger till glädjen i att kunna deltaga i jakten som han älskar och att skjuta även om han har begränsningar. Man kan förstå att det inneburit en del frågeställningar som Lars ställts inför och som han själv genom sin envishet kunnat ge svar på.
Att lyssna på Lars historia är att få sig en jättedos av inspiration, hopp och genomförandets kraft. - Det är aldrig roligt att ge upp någonting för en sjukdom i tron att man inte kan. Risken att tappa bort sig själv är överhängande. Jag får kraft genom att visa att jag kan fortsätta hålla på och mitt självförtroende har stärkts jättemycket i och med det. Intressena är en del av det man är som person.
Fortsätt och håll igång med det du kan
Lars råd till den som drabbas av någon form av begräsning pga. sjukdom, skada eller motsvarande går inte ta miste på: Ge aldrig upp, fortsätt och håll igång med det du kan. Det är svårare att fortsätta och komma igång efter att brutit. Hagelskytte höll jag på mycket i samband med jägarexamen och nu nästan slutat med det. Kulskyttet fortsatte jag med. Jag ser att det är svårt att komma igång igen med hagelsskyttet.
Lars gav aldrig upp trädskällarjakten och från ifjol har familjen en ny unghund(Finnspets) som ska jagas in. Då Lars numera har svårt för att krypa och åla, säger Lars att han måste vara klokare och tänka efter mer avseende vägen fram till ståndskallet på ett annat sätt än exempelvis hans far. Måste ta det lugnare och smyga i öppningar där man inte behöver krypa och klart är att en bra hund gör inte saken sämre, säger Lars och skrattar.
Utrustning och anpassning
När Lars får frågan om vilken utrustning han tycker är viktigast för honom utifrån dessa förutsättningar tvekar han inte när han svarar, benstödet avsett för sittande skytte och bra optik. Måste nog tillägga att han lägger mer pengar på kringutrustning än vapnet för att det ska fungera för honom.
För något år tillbaka blev det att passa på rådjur och i år skulle han bli med i ett älgjaktslag för första gången. När man ser vilket engagemang hans jaktlag hade i Lars möjlighet att deltaga fullt ut blir man nästan tårögd. De byggde torn med och till Lars anpassade för honom för den kommande älgjakt som Lars för första gången skulle vara med på.
Lars har alltid skjutit mycket. Men i år har han övnings skjutit mer än någonsin. Många är de besök han haft i skjutbiografen i Piteå. Framför allt under vintern/våren.
– Skjutbiografen är helt underbart att kunna träna i. Man behöver ej anpassa sig efter väder och årstid. Jättebra jaktträning i lugn miljö med följd att jag kunnat orka skjuta/hålla vapnet för hand under en längre period. Det har gett mig självförtroende att kunna vara med älgjakten på samma villkor som övriga vad avser skyttet, säger Lars.
Jag och min far
När sista frågan kommer där han får beskriva sin relation till sin far och jakten så säger Lars. - Vet inget annat än att han och jakten funnits där hela tiden. Det som var vårt intresse tidigt och innan sjukdomen blev något vi fortsatte prata om i en positiv anda och något att se fram emot. Han har stöttat mig med jakten och skyttet. Det har stärkt vår relation.
Vad säger Lars far(Stefan) om Lars, sjukdomen och jakten, - Det var ett oerhört svårt slag när han fick sjukdomen och att Lars inte orkade hänga med. Först handlade allt om att bli frisk för att övergå till att skapa en tro på framtiden. Det var en självklarhet att vi skulle fortsätta, satsa vidare. Vi skulle hitta lösningar och fortsätta odla banden mellan oss och vårt gemensamma intresse.
”Intressena är en del av det man är som person och tappa inte bort dig själv i tron att du inte kan”