Ripjakt vintertid med deltagande av tre generationer

Många saker kan man göra gemensamt med familjemedlemmar över flera generationer. Spela Bingolotto, gå på auktion, samlas till julmiddag eller så gör man som familjen Renberg med börd från Abborrträsk en liten by utanför Arvidsjaur. Man åker och jagar ripa Januari/Februari i den svenska fjällvärlden. Familjemedlemmarna är boende runt om i landet men samlas enligt traditionen som pågått i några årtionden och som fortfarande är lika aktuell i de äldstas bostad innan avresa. Mat, kläder, skoter, bränsle och all annan utrustning för att sova, vistas ute och jaga gås igenom. Allt nödvändigt ska med, något i reserv av vissa mer eller mindre viktiga artiklar och sådant utifall att det händer något som man inte vill ska ske tas med i bagaget

Jägarna

Samling sker som görligt i Arvidsjaur en tidig lördagsmorgon i februari. Februari en månad då dagarna blivit lite längre, solen har börjat lämna ifrån sig lite värme under dagtid fast nätterna fortfarande kan vara riktigt kalla och oftast lite mindre folk som är ute i fjällen och det kan vara svårt att hitta bra ”jaktland” om för många jägare är i farten.
Emil Nilsson har kommit från Sundsvall via Älvsbyn med sin mamma Anna-Karin Renberg och pappa Thomas Nilsson, Klas Dahlberg hela vägen från Stockholm och Gunilla Dahlberg från Jokkmokk med mellanlandning i Abborrträsk varifrån de fått med sig sin pappa Dan Dahlberg (för första gången) och såklart jaktens huvudpersoner Anita och Anders Renberg som är mormor och morfar till de tre yngsta deltagarna. Detta år blir de åtta totalt, ett ganska vanligt antal deltagare under familjejakten där även Marina Renberg och hennes dotter Katrin Dahlberg normalt brukat delta, men dock ej detta år, liksom andra människor med olika stark koppling till familjen.
Anders(morfader) började med sin ripjakt under tidigt 60 tal och mormodern Anita kom med några år senare. Vid frågan så var detta den 59:e gången i ordning som Anders varit iväg och jagat ripa.
Anders har haft fördel av att ha lärt känna många människor och tex haft Sigurd Läntha(en mycket välkänd profil från Jokkmokks fjällvärld) som guide vid flera tillfällen. De kunskaper Anders fick genom honom och andra profiler som hade fjällen som sin bostad har många gånger omsatts i praktiken. Roligast för Anders och Anita var när barnbarnen började vara med, att få guida/ visa och dela med sig av markkännedom och annan kunskap till de översteg med råge alla de egna jaktupplevelserna man varit med om. Platsbundna erfarenheter förmedlas från gammal till ung; tex var lavinfaran är störst, vart man lättast hämtar vatten mm och såklart var riporna finns.
Tarradalen är favoritstället – alla år med arbete i Jokkmokk styrde oss dit men efter flytten till Arvidsjaur (1978) har vi även försökt utforska olika delar av Arjeplogsfjällen.

Detta är årets semester!

Intresset förenar och "alla sysslar med samma sak" = ripjakt. Vi har alltid tid och tålamod med varandra. Vi hjälps åt med inskjutning av vapen och allt annat praktiskt som hör till där. Alla hjälps åt med ved, mat och vattenhämtning. Man tar en middag var som räcker till alla därmed behöver vara och en bara laga mat och diska en av dagarna vilket också är en del av semesterkänslan.
Vi säger till oss själva flera gånger så fint det är att vi ger varandra uppmärksamhet och bistår varandra. Gemenskap och erfarenhetsutbyte. Även om dagarna (ljusa timmarna) är längre(mindre korta än i December) är kvällarna och nätterna längre. Det har varit speciellt fint att umgås utan radio-tv och telefoner på kvällarna och väldigt annorlunda än i vardagen. Inte helt ovanligt är att kvällarna påbörjas och avslutas med kortspel. Många givar har delats ut i skenet av osande fotogenlampor/stormlyktor på kvällarna, den sorten som ibland behövde pumpas varje halvtimme. Numera har vi moderniserats oss och har eldrivna lyktor.

Ny teknik och ny kunskap berikar oss alla

Ny kunskap har det blivit för många av oss som startat ripjakten senare än Anders och Anita. Erfarenheter går vidare till de nya jägarna som är med oss och som förädlas vidare med egna erfarenheter och all ny teknik som kommit. En GPS är med oss på våra turer men karta och kompass får alltid plats i packningen och skall med. Ny och relativt enkel teknik som GPS får den yngre generationen dela med sig och karta och kompass den får äldre generation stå för.
Förr var det oftast obefintlig mobiltäckning och vi har mer än en gång fått köra skoter upp på nå’n höjd för att kunna ringa anhöriga och meddela ”allt väl” – detta oftast i mörker eftersom det är snålt med dagsljus i januari.
Pistade leder har gjort resan från vägens slut där bilar och släp parkeras till stugorna vi bott i enklare och mindre strapatsrik. När det inte var så vanligt med pistade leder har det hänt flera gånger att vi fått kämpa flera timmar för att kunna spåra nytt och ta oss fram till någon stuga i djup snö. För att inte nämna det vatten som ligger på isarna när sjöar och älvar ska passeras. Tack till er som utför arbetet med pistning av leder.
Kläder, skor, utrustning för matlagning mm har utvecklats över tiden sedan starten. En bra fungerande utrustning underlättar vistelsen i fjällvärlden. En bra dag med få minusgrader, klar himmel och lite vind då är det enkelt men motsatsen då kan ingen värdesätta bra och FUNGERANDE grejor nog.

Jakten och platsen

Fjällriporna viktigast och roligast – alltid utmanade med klättring men oftast värt det. De gäckande dalriporna som är i låglandet kring de vindpinade fjällbjörkarna innan de kala fjälltopparna är oftast de man först stöter på i sin färd ut. Vid alltför blåsigt och tjurigt väder på topparna så får dalriporna bli de man söker efter. Att bege sig upp på fjälltoppen och se över vyerna får en både kännas liten i stor underbar orörd värld vars landskap kan förändras från ena dagen till den andre med anledning av blåst och snö och samtidigt få den känslan av någon form av odödlighet av att tagit sig upp på toppen av fjället.
En speciell plats som Anita besökt själv flera gånger och visat flera av familjemedlemmar är en fjällsida som man åker uppför en kall och klar dag för att hinna möta solen och dess ljus som precis orkar upp till på halva fjällsidan mitt på dagen. Anitas förmåga numera begränsas till att "bara orka åka en bit från stugan". Men några ripor kommer alltid med hem till stugan innan dagen är till ända. Det är inte alltid bättre på andra sidan konstateras det.
Anders och Anitas mångåriga jakt i Jokkmokksfjällen och då främst i Tarrekaise och Såmmarlappa har gett en fördjupad kunskap om dalgången och dess karaktär som är svår att uppnå på kortare tid. Många av de saker vi lärt om fjällen och riporna går såklart sedan att använda på andra platser.
Minns ett tillfälle när Klas nyss börjat jaga och det var halv snöstorm med dålig sikt och svårjagat som följd. Anders pekade ut en risrand i deltat och sa till Klas att ”där sitter alltid några”, varvid Klas åkte dit och sköt 4 dalripor. (se hans egen berättelse nedan). Tur eller skicklig från Anders och Klas sida är fortfarande ett ämne för samtal familjen emellan. Men som Ingemar Stenmark uttryckte sig, desto oftare jag tränar desto oftare inträffar tur. De är en liknelse som alla kan ta med sig. Desto fler gånger man är ute, desto oftare finns chansen att man lyckas.

Jaktlycka

Antalet ripor man lyckas fälla varierar mellan åren. Så många faktorer spelar in varvid vädret oftast är den största faktorn. Att få någon ripa med sig ned från fjället är stimulerande. Du ska ta dig upp och fram till skjutavstånd för riporna. Det kan vara en eller flera ansmygningar innan man lyckas. Det blåser och om skottavståndet är på gränsen av vad kalibern maxar så tillkommer förutom kulans ballistik även vindens påverkan av kulan. De kan vara kallt, det kan vara blåsigt resp snöfall och det kan vara helt underbart. Vädrets karaktär ändrar sig oerhört fort och det gäller att vara förberedd för alla varianter. Med det sagt, är varje ripa som fällts en form av prestation som kopplas samman med ens förmåga. Det finns inga genvägar.
Gunilla inflikar, - Det är roligast när alla lyckats få någon/ spräckt nollan. Även om det är kul att skjuta själv så gläds vi och hejar på varandra. Med ett litet leende på läpparna fortsätter Gunilla - Som ett av de första åren jag var med och det gick trögt. Morfar ville så gärna att vi yngre skulle få skjuta någon att han började fundera på att hänga upp de han själv skjutit i träd åt oss.

Minnen och anekdoter

Anders och Anitas berättelser om hur det var förr får alltid utrymme år efter år. Det var inte bättre för men det var hårdare och tuffare och vi var tuffare och hårdare än blåsten, kylan mm. De yngre ler respektfullt åt alla dessa historier. Frågor som denna kommer upp vart år till Anders. - Hur kallt var det egentligen den gången ni kom ner på älven i Kvikkjokk - När du och Sture (Anders jaktkompis) åkte ned på skotern sista biten - var det -42 eller -52?

Annakarin
Minns mamma (Anita) som när vi klättrade upp i djupsnö (ibland upp till låren) stannade mitt i
skidsteget samtidigt som hon roterade fram bössan – la den mot axeln och sköt en hare på frihand;
”…jag såg ju ögat” sa hon - och ”man får en chans när den stannar första gången” -”vi hänger den i en björk och tar med den på nervägen, fortsätter hon” och på samma färd vidare, hur gott apelsinen smakade, den hon haft i fickan och delade med mig just innan vi nått översta björkskogen nära kalfjället.
Det dröjde många år innan jag själv med något som ens liknar samma lätthet och självklarhet kunde lyfta bössan och fälla vilt. Jag är tacksam över att ungdomarna som är med tidigt fått till sig kunskaper som de äldre bär med sig och (snabbare än jag själv haft möjlighet till) får chans att utvecklas som jägare i gott sällskap.
Minns att Emil(min son) firade t.ex. sin 7årsdag i Parka under en marsjakt. Han började uppsiktsjaga i Miekak när han var 16 och fick skjuta sin första ripa i Tarra året efter. Den andra föll där uppe vid gruskullarna på södra sidan sjön dit pappa (Anders) följt mig för många år sen och som jag sedan fick vara med och visa Emil. Som mamma gläds man mer åt barnens fångst än sina egna ripor

Klas
Min första ripjakt var i Tarradalen med dåligt väder. Snöstorm och svåråkt. Efter många dagars jakt utan resultat med mormor och morfar började morfar bli lite stressad över att jag inte skulle hinna få mig någon ripa under jakten så han funderade tom på att ”plantera” en åt mig. Men så sa han en eftermiddag på fjället när det blåste på riktigt ordentligt ”nu i det här vädret vet jag vart dom brukar ta vägen”. Vi åkte ner i deltat, i riset (där förövrigt en örn tog en ripa för mig jag precis fått in i siktet ett senare år). Mycket riktigt. Där hittade vi en liten skock på 4 ripor. De ville inte flyga i vinden och de varken såg eller hörde oss med följd att jag kunde förfölja dem och skjuta alla fyra, en efter en. Där jag plockade upp en kunde jag skjuta nästa. Jag vet inte vem som var mest stolt då. Jag som skjutit mina första ripor eller morfar som försökt hjälpa mig till att få skjuta hela veckan.
Samt en kväll jag och Elin stannat lite för länge på fjället då vi klättrat längst upp i branten ovanför ”slättan” och kommit åt riporna sent på eftermiddagen. När det började mörkna så hade vi lång väg ner så vi skyndade oss, åkte oss väl svettiga. Nere vid skotern i mörkret var det ca -40°C och vi hade en ganska lång körning tillbaka till stugan. Då är det ganska skönt halvvägs hem att möta skoterlysen som trotsar kylan för att möta upp oss och se att vi var på väg hem och ingenting hade hänt.
Avslutningsvis säger de i stort sett gemensamt att, Det är gemenskapen och hjälpsamheten av alla inblandade som känns mest viktig. Det har blivit en slags följetong som startade för många år sedan och pågår än och som vi vill och ska föra vidare.